Falangstrider och religiös fundamentalism. Det är ingen vacker historia som har blivit känd inom SSU i Skåne.
Ledningen i Stockholm låtsas att de inte har känt till något och samma strutsmentalitet spelas upp av lokala skånska sossar. Lustigt, för är det något en politiskt aktiv människa känner till om SSU är det deras interna konflikter.
Hela eländet kan sammanfattas i tre punkter:
- Rösterna från förorterna är så viktiga att S inte bryr sig om att hålla rent från fundamentalism.
- Striden mellan vänster och höger har pågått i årtionden utan att någon vänster har lyckats sätta något som helst avtryck politiskt.
- Hur mycket man än strider och fuskar med medlemstal leder tiden i SSU till ett välavlönat uppdrag.
En kamrat som är aktiv i vårt ungdomsförbund RKU var tidigare med i SSU. Han berättar om filmkvällar med pizza, men att det förekom väldigt lite politik. Och det är inget som förvånar mig. Kan någon ge ett enda exempel på någon fråga som SSU driver?
När jag var tonåring runt 2000 var striderna i SSU också riktigt blodiga. Här i stan var SSU höger och fick bidrag från sitt förbundskontor i Stockholm för att manövrera ut SSU-vänstern i Malmö. Det fuskades med medlemstal och i Expressen har man kunnat läsa hur SSU-Helsingborg vid den här tiden ringer och avbokar två bussar så att Malmös SSU inte ska kunna komma och rösta på en konferens. Snygg syn på demokrati. När de unga Malmösossarna ändå får tag på en buss, ringer helsingborgarna polisen för att få stopp det överfulla fordonet.
Lika okamratliga och odemokratiska verkar man vara idag när man med skrämsel och skrik försöker få makt.
Många av dom som tidigare var aktiva i SSU är idag välavlönade S-pampar. Han som stoppade bussarna är inget undantag. En förbundsordförande från den tiden är Mikael Damberg, näringsministern som inte arbetade ihjäl sig för att rädda Findus.
Kanske också ska säga att det förmodligen är lika skitigt i de andra ungdomsförbunden.
|
|
