Politiken orsakar fattigdomen

Det som saknas är ett besök hos dem som är ansvariga för eländet. För vill man utkräva ansvar och få till en förändring måste blickarna riktas mot politiken.
Borgarna såväl som deras stödparti SD och de rödgröna står för nyliberal politik som kraftigt har ökat klyftorna i landet de senaste dryga 20 åren.
Borgarna säger visserligen att utanförskapet har minskat. Men andelen sysselsatta har inte ökat och arbetslösheten har dragit iväg ytterligare.
Sanningen är att människor försvunnit ur statistiken. De finns varken i arbetslivet eller i trygghetssystemen.
Samtidigt som Sverige blir rikare och rikare visar undersökningar, nu senast från OECD, att inget land har sett en så dramatisk ökning av inkomstgapet. ”Det har blivit längre mellan Solsidan och resten av landet”, skriver Svenska Dagbladet.
Självklart ligger politik bakom det här - högerpolitik
Inför extravalet nästa år är det därför läge att kräva en annan politik.

- Det krävs en rejäl satsning på den gemensamma sektorn – fler anställda i vård och skola.
- Ett stopp för låglönekonkurrens inom till exempel bygg och transport.
- En rejäl höjning av a-kassa och sjukersättning.
- Höjda pensioner.
- Och varför inte löfte om att en lika stor andel av svenskarna ska vara i arbete som 1990? Ni vet tiden innan vi lurades in i EU för att rädda jobben.

Vi borde också kunna kräva att politiken bekänner färg för framtiden. Flera tidningar har skrivit om att den accelererande teknikutvecklingen befaras slå ut massor av jobb. Det borde inte vara något negativt, men är i dagens samhälle ett dödligt hot mot jobb och välstånd. När industrijobben blev färre på 1960- och 70-talet byggdes den offentliga servicen ut och i stället för att minska ökade andelen svenskar i arbete. Under samma tid sänktes arbetstiden, semesterveckorna blev fler och pensionsåldern sänktes.
Ni vet – vänsterpolitik.
Julius Nilsson Kommunistiska partiet Helsingborg