Miljöpartiet ångrar inte att de satte sig vid makten och gjorde det möjligt för rekordsvaga borgare att sitta kvar i Rådhuset. Och man ska lägga på minnet att de håller öppet för att fortsätta efter valet 2018.
Miljöpartiet talar om en stad som håller ”allsvensk” klass. Nog läge att riva Potemkinkulissen. Helsingborg dras med växande klyftor, stor barnfattigdom, enorma skillnader mellan skolorna och snålt tilltagen budget för omsorgen av våra äldre.
Man kan också nämna flerårig kris på socialen, bibliotek under ständig attack, sänkt Folkets hus, skitigt badvatten, miljonrullning till PR och mässor och det orimliga alkoholtillståndet till Julgalan. Uppräkningen tar aldrig slut.
Miljöpartiets kommunalråd skrev för något år sedan att det blågröna styret ”gör att stadens medarbetare och invånare har möjlighet till en stabil och trygg utveckling”. Syftade man då på de tvångsprivatiserade i hemvården som tvingas till Arbetsdomstolen för att försöka behålla en rimlig försörjning? Eller syftade man på anställda och gamla på vårdboendena som nu tagits över av Attendo och Vardaga? Fiaskot är redan ett faktum.
Har något styre i denna stads historia mobiliserat så många helsingborgare till protester? Och då har vi ännu inte nämnt kampen för Sundspärlan och koloniområdena eller missnöjet hos hyresgästerna Helsingborgshem sålde ut till Rikshem.
Det behövs en helt annan politik. Vår vänsterpolitik skulle sätta folks behov av bra skolor, omsorg och vettiga arbetsvillkor före neddragningar och vinster för riskkapitalister. En likvärdig utbildning kräver att skolvalet försvinner och god omsorg om våra äldre kräver större budget och kommunal drift. Att vrida utvecklingen bort från ökade klassklyftor och otrygghet kräver mer än vad som går att besluta om i Rådhuset. Men självklart ska man göra vad man kan lokalt.
De protester som ständigt möter de blågrönas politik är en god start för att få till ett bättre Helsingborg.
Julius Nilsson, Eleonora Preston, Torgny Frank Kommunistiska partiet
|
|
